Erik Wallnér, chalmerist och tidigare ordförande i Chalmers Students for Sustainability (CSS), prövade under 2014 sina vingar genom ett årslångt utbyte inom det så kallade worldwide-programmet.
Erik skriver i dag exklusivt för Chalmeristbloggen om sina erfarenheter.
Häng med!
Montreal var destinationen och när jag väl kom hem så hade jag lärt känna en ny kultur, fått med mig ett språk på köpet och utökat min förståelse av Sverige som ingenjörsland. Idel bra erfarenheter skulle det visa sig. Montreal; hjärtat i franskspråkiga Kanada, Nordamerikas största studentstad, en mångkulturell smältdegel, hockey-galet, kulturvagga, Xavier Dolans och Arcade Fires hemort, osv. Jag kom dit en tropisk, gräsdoftande och rytmiskt pulserande sensommardag, med ett år på franskspråkigt universitet i åtagande. Efter tre år på Chalmers ville jag ha en färsk utmaning, lära känna en ny kultur och se Sverige utifrån.
Levde upp från dag ett
Montreal levde upp från dag ett och dygnets alla timmar – bio, konserter, utställningar, skidspår i centrum, underbara caféer (espresso ska smaka surt, kom ihåg var ni läste det först!), restauranger med billig mat från hela världen, franska croissant-fik, anlagda sjöar – som på vintern blev skridskobanor – och fantastiska säsongsvariationer. Höstens makalösa färgprakt gav en visuell förståelse för varför de placerat ett lönnlöv på sin flagga.
”Tävlingsmomenten lyste med sin närvaro”
Skolan, skulle det visa säg, var klassiskt nordamerikansk. Läxinlämningar varje vecka, rediga projektarbeten och i snitt ett par tentor i varje kurs gjorde terminen hektisk men lärorik. Allt betygsattes och tävlingsmomenten lyste med sin närvaro. Franska var som sagt lingua franca, och språkhegemonin förstärktes av det faktum att i princip alla utbytesstudenter antingen var fransoser eller franskspråkiga nord- och västafrikaner. I början klarade jag mig på knaggliga artighetsfraser, en hel del engelska (lärarna var okej med det), och framförallt, utbytesstudentens husgud Google Translate. När jag anlände kunde jag i stort sett introducera mig och namedroppa diverse djur på franska.
Chalmers hyllades som föregångare
På Chalmers hade jag tidigare under hösten påbörjat en masterutbildning i Hållbara energisystem. En bit in i terminen, när jag fått en känsla för de kurser jag valt, så började saker utkristalliseras. I en kurs om livscykelanalys hyllades Chalmers explicit som en föregångare (och jag blev varmt rekommenderad en lärobok skriven här). I en kurs om geotermisk energi blev det komiskt efter att läraren för n:te gången citerat en svensk forskare – och i en kurs om energisystemmodellering använde vi bara mjukvara framtagen på svenska universitet. Vidare togs svensk sophantering upp som ett positivt exempel som Quebec bör efterfölja (man kan ha invändningar, förstås) och fjärrvärme à svenskt vis citerades som ett effektivt sätt att gemensamt värma hus och städer. När man sen klev av tunnelbanan på väg hem från skolan kunde man reflektera över och minnas det subtilt vackra i nedgrävda elledningar.
Ovärderlig erfarenhet
Trots att jag mest ägnade våren åt att hälla romaner i bröstet, skida upp och ner för Mont Royal och åka på diverse helgresor till New York, Toronto och Boston, så hade jag fått en ovärderlig erfarenhet. Förutom att ha lärt mig studera i en ny kultur, börjat kunna ta mig fram på franska och gått igenom det karaktärsstärkande i att sitta trevande och stum längst bak i klassrummet – så hade jag även fått ovärderlig input gällande vad som gör svensk ingenjörskonst speciell och inspirerande.
Sverige är fantastiskt när det gäller gemensamma infrastrukturlösningar.
Den lyckliga korsningen mellan progressiv lagstiftning, framsynta företag och en välutbildad population har lett till en socio-teknisk kontext där vi tänker annorlunda än på många andra ställen kring teknik och vad man bör använda den till. I Quebec kändes det nästan obscent när jag hörde om hur i princip allt skräp deponeras; om hur hus mestadels värms upp av enskilda olje- eller gaspannor i källaren eller via direktverkande el; om hur industrier lät spillvärme spridas med vinden eller när jag insåg att de flesta hushåll extraisolerade sina fönster med plastfolie vintertid.
Mycket att lära av varandra
Jag är övertygad om att vi har mycket att lära oss av andra, men vi bör heller inte glömma att vi står ut när det gäller smart, modernt, och möjligtvis även ett embryo till miljövänligt, samhällsbyggande. Mitt utbytesår (nåväl, och en del förhandskunskap) har styrkt min övertygelse om att vi är sällsynt kapabla att både identifiera och sedan genomföra gemensamma tekniska projekt. Trots ringa 9.5 miljoner människor så finns det både egenvärde och en enorm symbolisk betydelse i det vi gör.
Sammanfattningsvis så hoppas jag att vi fortsätter att tänka på vad faktiskt teknik är – konsten att använda naturens lagar och förvandla dem till produkter som är nyttiga för människor och de ekologiska system som de verkar inom. Jag hoppas att Sverige kan fortsätta staka ut vägen mot ett mer hållbart samhälle, där resurser används effektivare och fördelas bättre; att svensk industri fortsätter att visa att produktion kan ske än mer energieffektivt och med minimala utsläpp; och att vi fortsätter att uppfinna och även testar nya sätt att transporteras, bo och konsumera.
För denna insikt har jag att tacka ett ögonöppnande utbytesår i Montreal.
Text och foto: Erik Wallnér
Foto på Erik Wallnér: Jan-Olof Yxell
Bildtexter, uppifrån och ner:
Erik Wallnér.
Mannen som planterade träd i den botaniska trädgården i Montreal.
Betong och quebekisk miljöaktivism.
En pärla till park i Le Plateau.
Häng i hipsteriga Mile-End.
Klassisk Montreal-mural med självständighets-kämpen René Lévasque nere till höger.
Ladda ner Eriks fullständiga reserapport [pdf, 21 mb] >>>
Läs en längre intervju med Erik Wallnér >>>
http://www.chalmers.se/sv/nyheter/Sidor/Erik-brinner-for-en-battre-varld.aspx
Postat i:Karriär, Nytt om chalmerister, Teknikaliteter
